Är det dags

Var det dumt att lägga min dröm just då för tillfället åt sidan för detta? Blev det rätt som jag gjorde eller skulle jag tagit det andra vägskälet och kastat mig ut, när ändå inget höll mig kvar?

Samtidigt som det är en del oreda i huvudet så kan jag ändå känna den känslan att jag står stark där jag står på ett vis. Jag trivs verkligen med det jag gör och mitt val av utbildning och yrke. Jag vet vad jag vill, och det kan ingen ta ifrån mig, jag har mål att sträva efter och en hel del delmål.
Samtidigt som jag tänker framåt så tänker jag efter en extra gång på vad jag vill, vad som känns bäst för mig och om det är rätt? Ska jag kasta mig in i nåt nu, och kanske låta nåt förstöra en del av mina drömmar och val. Jag vill inte bli fast, inte bli bunden.
Efter ett litet snack med en gubbe på skolan på rasten idag så fick jag mig en tankeställare. Han fick mig att tänka en bit fram, och jag är inte den som är rädd för att kasta mig ut, har jag fått en chans har jag inte tvekat för att prova, jag har farit dit vingarna bär.
Och om ett år, kanske det innebär att man måste flyga, vad gör jag då om jag är fast och inte kan ta mig härifrån?
Ska jag sparka bort allt nu, njuta av friheten och älska varje sekund?
Jag har en del punkter på min lista som är det viktigaste en längre tid framöver och dom ska jag prioritera och ro i hamn. Jag kommer aldrig att ändra på dessa punkter för nåt annat, utan de är detta som gäller.
Jag kommer aldrig ge upp, jag ska kämpa tills sista andetaget, om det så ska bli det sista jag gör.

Jag ställer mig frågorna flera ggr om, jag vet bara inte vad mitt hjärta säger och tycker, är sånna blandade känslor runt alltihopa

Jag förträngde alltihopa, allt gick så fort, allt blev så plötsligt, så jag blev rädd, tog ett steg tillbaka och släppte taget om allt. Men ändå kommer allt tillbaka till mig hela tiden och tankarna försvinner inte. Så fort jag hör något, så reagerar jag, och tänker tillbaka.

Jag gillar inte känslorna, blickarna, otryggheten och "falska tankar". Jag är glad att det finns dom som vet, och kan stå för sitt ord, stå för mitt ord och veta vad som är sant, och stå på min sida. Jag gör så gott jag kan, och skulle aldrig fortsätta om det inte kändes rätt. Jag gör det inte för att ja inte orkar eller för att ja bara skiter i det. Utan ibland klarar jag bara inte av det, min kropp funkar bara inte, och jag kan då inget göra. Jag kommer ha såhär hela livet, än vad jag håller på med. Jag önskar bara att fler kunde öppna ögonen, se och försöka förstå. Jag kräver inte att någon ska förstå, men åtminstone försöka, det skulle underlätta, och slippa allt skit.
Jag hatar och göra nåt halvdant, ger jag mig in i nåt, vill jag göra det till 100%. Ibland blir jag avbruten längs vägen och allt blir en enda röra, det förstör mkt för mig, men jag forsätter ändå tills jag uppnått resultatet jag ville ha i början.

Kom aldrig och säg att ja inte försöker, för det är det jag lever på, att försöka tills det verkligen inte går, för jag kommer aldrig veta vars det inte går, man måste prova, våga chansa, våga förlora.