Så mycket har hänt senaste halvåret i mitt liv, allt har varit som en bergochdalbana. Alla beslut har känts rätt och varit rätt. Men jag har nog aldrig hunnit stanna upp, bearbetat känslorna, släppt taget och gått vidare, inte på det sätt jag behövt.
Vilket gör att allt eftersom samlas allt i en hög och den byggs sakta upp och blir större och större, vilket jag tror är anledningen till att jag känner mig så vilsen och borta ibland.

Jag får en aning panik och jag mår stundvis riktigt dåligt, för jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Jag vet ingenting. Det kan gå superbra, men det kan lika gärna bli ett rejält magplask! Just för att jag samlat på mig så många känslor under en längre tid, och detta kan vara en anledning till att flera olika orsaker bryter ut samtidigt. Jag är rädd, vill inte att allt gammalt dras upp, allt kommer bli för nära inpå. Det kommer kännas som förr, och det funkar inte för mig.

Idag har varit en kaos dag, hjärnan har fått gått på högvarv, hjärtat har fått arbeta på hög nivå när man blivit kastad åt höger och vänster. Samtidigt i all denna röra så har jag känt mig väldigt trött, trots att jag sover bra. Tror bara det är för att det är lite mycket nu.

Tänk, om man bara kunde få ha den där axeln, bara prata och låta allt komma, verkligen låta allt komma ut. För om jag verkligen skulle få prata, och känna på alla känslor som jag tror jag inte gjort riktigt, inte helt som jag egentligen borde för att kunna gå vidare, får ur mig alla tårar, tror jag allt skulle bli så mycket lättare.

Tänker tillbaka på den där kvällen, tycker allt är jobbigt än, det var inte likt mig, men som tidigare nämnt, det blir så mycket, för mycket på samma gång, allt bara kommer.

Jag önskar och hoppas, samtidigt som jag håller ett litet steg tillbaka och vågar inte andas ut. Jag är så rädd, så rädd att tappa taget om dig, du betyder nog mer än du tror.