Dåtid

Gång på gång har jag fått höra samma sak och det börjar bli utdraget, samtidigt som jag faktiskt tycker det är jobbigt, men det har du aldrig förstått och kommer aldrig förstå.
Du lever på dom minnena och den sidan du såg, men du har missat så mycket, och du dömer efter det du såg, vilket är jobbigt för mig fortfarande idag.
För jag bar en tung last och det var ett tungt beslut, och det är längesen nu, men vissa saker glömmer man aldrig, så är det bara. Och detta är en sak jag alltid kommer bära med mig, långt inom mig kommer minnen alltid finnas kvar, dom försvinner aldrig.

Det är lätt för dig att säga så mycket, när du inget vet egentligen. Att du aldrig reagerade på den där gången, när du själv såg hur svag jag var... Jag är stark, men alla står inte stark i varje vind, och just då så svek styrkan mig just då, du såg när jag föll, men frågade aldrig ens då varför..
Sen än idag, fortsätter du i samma spår.

Jag orkar inte, du ser inte hur jag mår inombords när du säger allt.

Det var nåt speciellt, det kan ingen ta ifrån mig.

Jag tänker avstå än idag, jag vill inte och jag kan inte vara mig själv. Snälla, glöm det där. Låt mig stå på dom ben som bär mig idag med dom som är omkring mig.

Det är lätt för dig att säga si och så, när du inget vet. Du har aldrig frågat mig hur jag känner eller vill, utan bara antar och tror dig veta. Men ska säga dig att du vet ingenting!