Jag har gått i skolan i två veckor, jag står upp hela dagarna på skolan - varje dag, jag har börjat träna minst varannan dag med en timmes promenad till att börja med. Jag är aktiv hela dagarna och har sällan en lugn stund. I två veckor har det hållit på, och min fot/knä/ben har inte sagt ifrån något alls, jag är själv förvånad.. Samtidigt som jag är glad, besviken, ledsen, fundersam...
Idag har jag haft en hel lugn förmiddag, eftermiddagen spenderades nån timme på stan med Emilie och Felicia, när jag kom hem blev det mest lugnt, var så trött så tänkte bara vila upp mig. Men såklart, när jag väl tar mig tid att vila, så kommer värken som ett brev på posten...!
I ena stunden, kan jag inte göra nåt utan att all skit kommer, nästa sekund kan jag göra hur mycket som helst utan problem, men så fort jag vilar lite, då kommer all skit.
Mitt stora liv, alla mina sagor, min stora kärlek, allt gav jag upp pågrund av all denna skit.. För det gick inte längre, det blev för mycket, jag klarade det bara inte.
Men nu, då kan jag tydligen göra vad som helst utan att ha ont? Skulle vilja backa tillbaka bandet lite..
Visst jag är glad över att hittils klarat dessa två veckor utan problem och hoppas hela året blir så då detta är en stor möjlighet för mig. Men samtidigt är jag ledsen, över att saker jag verkligen älskade, saker som var det som gjorde att jag orkade fortsätta kämpa än fast vindarna slog emot mig som hårdast.. Allt, ALLT, gav jag upp...
Nu sitter jag här, med tomma hagar, ett stall som ekar, grimskaft som hänger vid ingången till hagarna, ingen häst finns det att hämta, ingen finns det som gnäggar när jag ropar dess namn, ingen som finns där när jag behöver trygghet och styrka för att orka med morgondagen.
Om de bara kunde bestämma sig, antingen kan jag göra nåt, eller så kan jag inte.. Jag ogillar verkligen denna bergochdalbana.En dag, ska jag kunna göra vad jag vill, hur mycket jag vill, och inget ska stå i min väg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar