Härliga tisdag!

Hade en härlig dag på skolan! Fått komma igång med spacklingen så nu känner jag att det går framåt! Trivs så himla bra på denna utbildning och det känns så rätt! Och sen att Sofia går samma utbildning, det gör allt dubbelt så bra! För inget slår våra härliga stunder under dagen, det behövs några rejäla skratt per dag för att få energi, och att skratta, det är vi bra på! :)

När jag kom hem så drog jag med mig Sandr på en promenad till vändplan, tog väl ca en timme. Så nu banne mig ska hon få börja hänga med mig o motionera, så man får sällskap. Dock får jag ej gå så snabbt, då hänger inte hennes korta ben med :P
Har varit duktig nu, har gått en timme fredag, söndag, måndag och idag! :) Så härligt att gå en promenad direkt efter skolan! :)
Har bestämt att om nån vecka ska vi börja med backträning uppför berget! Nu jämarns! :D
Utan hästar måste jag hålla igång på annat vis.

Åter på svensk mark! R lär nog tycka att jag har en hel del saker :P Men jag och Fia har packat så fint så! :)

Jag tänker så mycket, hur länge ska man vänta innan man kliver åt sidan, jag stampar på samma ställe och det har gjort länge nu, lite framåt har jag gått, men inte är det mycket, nog kan jag vara uthållig, men tycker jag varit det tillräckligt. Och om det tar alldeles för lång tid, då kanske det egentligen inte är rätt? Jag har förstått, accepterat och väntat, men hos alla finns det väl en gräns, frågan är bara vars jag drar min.. Jag vill hålla ut för att vara snäll, ge allt en chans, men jag kanske måste ställa mig själv mot väggen och ta reda på vad jag egentligen vill, det är ju trots allt mitt liv, jag ska leva det och måste även tänka på mig själv. Jag kanske varit för blind för allt runt omkring och bara sett framåt, inte åt sidorna..

Jag tänker tillbaka och minns, glädjen i min kropp, lyckan och glädjen i mina ögon, det var inte bara jag som såg den. Jag mådde så bra, jag längtar tillbaka till den känslan. Men efter regn kommer solsken, så jag väntar på solen, men snart så.

Jag skulle bara tänka på mig, kanske gick allt för fort? Jag hann inte leva mitt eget liv.

Jag ska aldrig gå tillbaka dit, jag tänker ställa höga krav, för jag klarar det inte psykiskt igen, det trycker ner mig, det kanske inte syns, men inombords var/är det riktigt jobbigt. Ingen kan någonsin förstå den känsla. Att verkligen inte kunna, men att höra någon tjata och hålla på och aldrig ge upp, och inte inse mitt problem! Inte se mig, för den jag var och allt runt omkring!