Väntan

Denna eviga väntan, på nåt jag absolut inte vet svaret på, och jag vet själv inte vad jag vill att svaret ska vara. Självklart hoppas jag, men samtidigt så är jag beredd på nåt annat också, och då kan jag lägga allt åt sidan, vända på klacken och gå. Jag kan inte göra mer då, jag kan inte vara mer än mig själv och visa mitt liv.

Jag har väntat, och väntat, och väntat lite till. Jag har väntat mer än tillräckligt och nu kände jag att för att jag ska må bra, då sätter jag stopp nu, ställer lite krav och drar en gräns. Och jag ska härda ut, än hur jobbigt det kommer vara!

Jag hoppas du verkligen tar till dig allt jag sagt och denna tid att verkligen tänka.

Jag orkar inte leva med att ibland känna av dessa små stunder när allt känns så bra, sen nästa stund så har man gått tillbaka några steg. Så har jag upplevt det, men jag är tveksam om du gjort det. Du har nog inte tänkt på det själv.

Om du kunde ta åt dig av allt jag sagt och förstå vad jag verkligen tycker o känner.

Det är bara vänta