Vilken dag

Äntligen fick jag och Fia påbörja vårat efterlängtade projekt med att göra om vårat kök och "häng"rum. Vi har legat i hela dagen och haft kortare raster än normalt för att hinna med så mycket som möjligt, är nog rekord på hur effektiva vi har varit idag.
Men allt blev som ett magplask i slutet när man inte fick nån kommentar eller en klapp på axeln, utan snarare bara kritik?!
Det kändes så tråkigt när vi verkligen engagerat oss. Samtidigt blev man förbannad och taggar för en morgondag där man vill göra ännu bättre och ännu mer, men tänk om man det blir ett magplask när dagen når sitt slut igen...
Vi har verkligen längtat efter att få sätta penseln i det dära rummet, och läraren har nog varit förvånad över hur vi verkligen taggat, men sen vände allt och vad hände med allt det glada och positiva?!

Efter att ha jobbat som en tok på skolan så blev det raka vägen hem, handla påvägen hem, sen göra mat, skura, tvätta, duscha osv. Drog iväg till Catrin för att hälsa på Donne och blev en testund i samma veva och en massa prat, behövde verkligen koppla av! :)

Ska rida Donne 3 dagar i veckan nu, hoppas det underlättar för Catrin :)

Ser fram emot fredagens privatlektion med Golden, är super taggad :D

Ibland är det tufft att förtränga allt och stänga av och bara ge järnet, men jag har lärt mig att bita ihop, men under dom värsta "perioderna", så är det tungt att bara försöka vara normal. Jag vågar inte öppna munnen, rädd för att bli ifrån stött, rädd att måsta bevisa dubbelt så mkt för att bli trodd på. Jag vet vad jag kan och vad jag vill, räcker inte det?!
ÄN vad jag kommer göra, så är jag alltid förföljd, det är en del av mig. Men snälla låt mig få denna chans och "hugg" mig inte i ryggen när det är som värst, det är nog tungt som det är.
Ingen kan nog förstå hur rädd jag är!

Idag var första gången jag berättade för nån vad som egentligen hände, jag vet inte varför jag inte berättat det tidigare, var en skitsak, jag stod för mitt ord då och jag gör det än idag, så gör man bara inte som ni gjorde då. Sen att ni inte kan ta åt er och göra nåt åt de, utan ni gjorde ett val. Och jag bryr mig inte. Men det var bara skönt att säga det till nån, nån jag vet jag verkligen kan öppna mig för och som inte dömmer. Känslan av att ha en vän som Sofia, den känslan är fantastisk! :)

Idag blev det lite prat om det året, jag mindes tillbaka och rös i hela kroppen, jag älskade varje minut och jag skulle lungt kunna viga mitt liv åt dig igen, jag levde verkligen då, det var vi och hästarna. Att få se en tjej, växa sig så stor och stark, och bli så trygg i sig själv och det du gjorde, allt det gjorde mig lycklig. Jag är glad än idag för tiden vi hade då, jag kan känna en sån glädje över all hjälp jag gav dig, för det gav resultat och du mådde så bra och vilka prestationer. Tack Sandra för att jag fick vara en sån stor av ditt liv! :)